En planerad avstickare

Fortsättning följer på förra inlägget.

På väg hem hamnade vi här:

Och det var meningen. Väldigt inplanerat. Ända sedan mina sandaler brann upp har jag velat köpa ett par likadana och jag hoppades att de skulle finnas på Vagabond även i år. Jag har fått för mig att man kan vara ganska säker på att man inte får det senaste och att sånt som inte går att sälja finns kvar år efter år på outletbutiker.  Och jag hade tur. När jag såg dem på hyllan, kastade jag mig handlöst i slow motion och greppade det sista paret i min storlek. Sen var jag glad resten av dagen.

På Stora Flygplatsen hade vi stämt träff med mormor för att återfå våra barn. Varför där? Nu blir det krångligt och invecklat. Skit i det. Hur som helst, samtidigt som vi kom dit, landade Systern med familj och vi passade på att ha en välkomstkommitté för dem. Gubben Gran blev så glad att se sin en vecka yngre kusin att han omfamnade 3-åringen länge och innerligt.

Sen satte han sig och lekte på golvet i Ankomsthallen, helt obekymrad om allt folk som kryssade förbi.

Sån vill jag också vara!

Men nu måste jag göra sit-ups. Efter att ha speglat mig i provrum en stor del av dagen och börjat ana att det inte är så många veckor kvar innan man måste göra entré på badstanden, så är det bråttom. Hur många räcker? 10? 100? Fler? Och allt jag vill är egentligen bara att knapra på något gott.

En avstickare som inte var meningen

Maken och jag satt i bilen och kände Friheten fylla oss med Frihetens Ovanliga Känsla. Barnen skulle tillbringa helgen hos mormor och vi skulle på 40-/45-årsfest i Småland. För att verkligen utnyttja denna helg var vi ute i god tid. Vi skulle kunna stanna vid någon sjö, äta en glass och plaska med tårna i vattnet. Utan att behöva svara på frågor från tre barn och utan att hindra minstingen från att bli överkörd, alternativt uppäten av en gädda vid standkanten.

Det här var en annan väg än vi åkt förut, så det gällde att kolla in rutten noga. Då, när jag följde vägen med fingret på kartan, såg jag det. D-E-T. Vi skulle passera Ullared! Inte några kilometer utanför, utan alldeles precis bredvid.

”Kan vi se om det är en kort kö? Den är kanske pytteliten. Eller så är det ingen kö alls. Man kan inte veta om man inte har kollat,” sa jag vädjande till Maken.

Nu är det så att han är ganska shoppingglad han också, så det var inte så svårt att övertala honom. Och det var ingen kö! Vi la upp vår strategi: Han till kalsongerna och jag till leksakerna och sen var det bara att lasta på vagnen.

Så plaskandet i sjön uteblev. Och vi hann precis till festen, efter att ha fått byta om vid vägrenen någonstans vid en låååång väg bland många tallar.

Framme vid….

….där festen hölls, träffade vi vänner från Skånetiden som alla är goda vänner och då menar jag riktigt goda vänner. Såna som man alltid kommer att känna en närhet till, även om det går ett par – fem år mellan varven man ses.  (Kommentera, era godingar! Jag vet att ni läser det här inlägget! 🙂 ) Och så träffade vi M, som jag inte har känt så värst ingående tidigare, men som jag förväntar mig att se som stand-up på tv om några år. Om du läser detta, ska du veta att det var kul att ses!

I mörkaste natten (den är mörk i Småland ska ni veta) traskade vi sen den korta biten till huset som stod tomt och som vi skulle få sova i. En annan familj fick nedervåningen och vi övervåningen. Urgh, så vackert det är där i Småland! En Bullerbyidyll! Tack T och M!