Det var det

Det har blivit klent med inlägg den senaste tiden, jag vet. Tidigt i morse innan någon annan än jag hade vaknat la jag ner bloggen. I tanken alltså. Jag gör det ibland när jag är klok och tänker klart. För varför ska jag kalla mig IT-mamman och skriva om mitt enkla lilla liv? Varför ska jag tipsa om vad man kan hitta på nätet? Tror jag kanske att jag är något?

Förr, när bara några få i min omgivning hade hittat mig, var det enklare. Då var bloggen min kanal ut till andra i mitt letande efter människor som ville förändra skolan eller berätta något. Sen blev jag hittad av fler och fler. Människor kunde komma fram till mig och undra över saker jag skrivit och kommentarer om bloggare landade lite snyggt i närheten av mig.

Bloggen är inte det den en gång var, min hemliga kanal. Den har gett mig mycket, kontakter med människor jag aldrig skulle ha träffat om jag inte hade bloggat, stora som små. Multimediabyrån skulle aldrig ha tagit kontakt och uppmärksammat mina elever om inte Åsa hittat mig genom bloggen. Tack för att ni kom, eleverna stärktes! Å andra sidan skulle jag inte ha fått undringar om jag själv hade bett journalisten komma och om jag trodde att arbetet i klassen var så speciellt att man måste göra reportage om det. Ibland är det lättare att inte sticka ut. Bara arbeta på i det tysta och inte tro att man är något.

Så jag får se hur det blir. Bloggen har gått i graven förr utan att ändå riktigt dö. Jag har en liten tanke om att den ska återuppstå på ett annat sätt någon annanstans. Hur som helst kommer jag att fortsätta hålla koll på er alla bloggare som jag har följt en tid. Ni berikar.

Konstigt att det måste vara så komplicerat ändå. Jag vet inte riktigt vad som fick mig att ge upp. Många små saker som pusslas ihop kanske? Tankar om vad som är viktigt. Min kollega från tiden på förrförra skolan som dog alldeles nyligen? Hon finns i mitt huvud hela tiden och påminner om de små sakerna i livet som är viktiga. Att vilja varandra väl.

Annonser

9 Responses to “Det var det”


  1. 1 Bloggblad juni 14, 2008 kl. 6:56 e m

    Jag förstår dig, jag har drabbats av samma funderingar. Jag törs inte skriva om Verkligt Viktiga saker eftersom jag inte vill ha det vridet och vänt på, eller missförstått, och jag kan inte skriva om saker som ligger mig närmast om hjärtat eftersom andra är inblandade.

    Här i stan är det en del som hittat min blogg genom att googla på diverse ord och jag kan känna mig lite påpassad. Speciellt som jag fått kommentarer att jag bloggar om ”allt” vad jag gör och köper etc… Så fel, så fel, men om mina bekanta börjar tro att de vet allt om mig från bloggen, känns det lite obehagligt. Och när jag börjar censurera mig… då är det inte så kul längre.

    Men – jag tycker samtidigt att de kontakter och vänner jag fått är ovärderliga och jag vill inte gå miste om den roliga bloggkontakten med dem. Sen är det ju så himla roligt att skriva lite friare än jag gör i församlingsbladet….

    Jag märker att det är fler av mina favoriter som bloggar allt mer sällan eller lägger ner… kanske var hela grejen bara en ”grej”?

  2. 2 Johi juni 14, 2008 kl. 7:40 e m

    Jag kan förstå dig. Det är lite läskigt att det är många som vet exakt vad jag pysslar med hemma utan att ge sig tillkänna. Jag har två bloggar, en offentlig och en privat. Den privata är lösenordsskyddad, känns inte bra att mina barn far omkring i internetvärlden. Den offentliga skulle vara helt anonym men det är svårt att vara det. Man kan nog lätt lista ut var i Sverige jag befinner mig. Jag bloggar inte varje dag som jag gjorde innan. Tror du inte det har en del med årstiden att göra? Till hösten när det är kallt och mörkt ute så kanske man uppskattar stunden framför datorn mer. Nu känns det mest som stulen tid från något annat.

    Nu stjäl jag tid från umgänget med mina föräldrar. Men vi är rätt sura över förlusten… Mamma lägger ettan och sambon grillar ute i kylan.

    Hoppas du kommer på måndag. Du får höra av dig om vägbeskrivning.
    Kram!

    Ps. Jag gillar iaf din blogg och skulle bli ledsen om den försvann helt.

  3. 3 alltiallon juni 14, 2008 kl. 8:22 e m

    Jag förstår dig också, dessutom tycker jag mig se en liten ”trend” att bloggandet avtar hos många. Kanske var det bara nyhetens behag, kankse överlever den inte. Själv har jag velat sluta blogga många gånger, men samtidigt behöver jag uttrycka allting jag tänker och tycker och då är det bättre att göra det på bloggen än att trakassera alla nära och kära med ständiga åsikter..;-)).

    Jag tycker däremot att det skulle vara mycket tråkigt om du slutar att blogga. Du skriver förträffligt bra och man blir glad av att läsa dina inlägg. Du har en underliggande humor/glädje när du skriver som jag uppskattar mycket.

    Jag önskar dig en trevlig fortsättning på helgen och håller tummarna för en fortsättning…

  4. 4 Åsa K juni 14, 2008 kl. 9:49 e m

    Ååå! Jag skulle sakna din blogg! Men själv bloggar jag egentligen inte för någon annans skull än min egen, och skulle inte tveka att lägga ner om det inte kändes bra längre.

    Men du! Varför inte börja med att låta bloggen ta sommarlov? Och låt den sommaren vara så länge det behövs. Bloggar följer inte samma årstider som vi – de har självklart en egen tidssfär.

    Och så låter du dig inte tryckas ned av någon jantelag, hör du det! Och alla ni andra också! Var och en är speciell och bra, och hela frihten i bloggandet ligger i att man berättar det man själv har lust att berätta och att den läser som har lust att läsa.

    Och slutligen, tusen tack för att du skrev om ert arbete så det kunde bli ett reportage på Multimediabyrån! Det är exakt sådana reportage som behövs – klasser som gör något intressant och engagerande, men inte så hyperspeciellt och megaavancerat att det krävs massor av extrautbildning och dyra verkyg. Reportaget om er kan varje lärare läsa och inspireras av och faktiskt känna att de också kan prova på. Det är EXAKT sådana reportage som behövs.

  5. 5 itmamman juni 15, 2008 kl. 12:17 e m

    Uj, vad jag blir glad att ni tar er tid att skriva kommentarer! Inte för att det var det jag var ute efter (Man vill ju inte vara en sån där som fikar efter sympati och uppmärksamhet på det sättet), men jag blir glad ändå. Detta kräver ett inlägg till. Ni ser hur svårt jag har att ge upp…
    Och Johi, kan du skicka en vägbeskrivning, så kommer jag gärna imorgon. Var det kl. 19?
    Kram på er alla – godingar!

  6. 6 Jonas juni 16, 2008 kl. 7:01 f m

    Vadå tror att du är något.
    DU ÄR NÅGOT!
    Va inte så himla svnesk. Du har många läsare som fäljer dig föär att du är något och jag skulle bli jätt ledsen om jag inte får läsa lite från dig då och då. Men det skall inte kännas som en tvång. Skriv när du känner för det…
    och framför allt du är något, så det så!

  7. 7 itmamman juni 16, 2008 kl. 8:29 e m

    Jonas, menar du det?! 🙂 Nu blev jag så där uppåt och knäppt glad. Nä, jag ska inte vara svnesk (Vad är det…?) Förresten tänkte jag leta upp dig i Hufvudstaden när du håller låda på Skolforum. Så förbered dig lite extra! Jag kanske bloggar om dig… 😉

  8. 8 Jonathan Newton juni 17, 2008 kl. 9:23 f m

    Instämmer för full hals med Åsa K och Jonas: Låt inte Jante lönnmörda dig.
    Jag började läsa din blogg för att jag känner dig – MEN jag *fortsätter* läsa din blogg för att den ger mig något. En insikt i en lärares huvud på 2000-talet – så totalt annorlunda från när jag gick i skolan – som dessutom är mycket välskriven, underhållande, underfundig och personlig. Hela processen med klassiskt-lärande-möter-dagens-IT, och inte minst livet utanför skolan – vardagsbekymmer, glädjeämnen och sorg. En hel människa, inte bara ett ansikte vid en kateder.
    Kort sagt det som vi journalister varje dag sliter vårt hår för att försöka krydda våra knastertorra faktatexter med: ”People! Colour! Action!” – tre nyckelord för att göra något värt att läsa.
    Ingen artikel i Lärarnas Tidning eller vad den nu kan heta kan återskapa det, eller beskriva verkligheten på samma sätt, som du och andra bloggande lärare gör.
    Ja, därför har just du något att komma med: för att du är du, för att du är unik, ”för ingen annan är som du” (du vet vilken sångtext jag tänker på, ta och sätt på den vetja).
    Jag har hittat intressanta saker på nätet tack vare dina tips, och då tillbringar jag i stort sett hela min yrkesverksamma tid framför en dator! För de tips som just du eller mönniskor i dinsituation ger, kommer ju ur ett helt annat perspektiv än från ”fackidiioternas”. Och får därför oss nördar att se saker som vi annars inte skulle ha sett; från andra håll än våra egna snäva horisonter.
    Lägg ner bloggen om du inte orkar, hinner, vill eller vadsomhelst – men för allsin dar INTE för att du tror att den inget tillför.

  9. 9 IT-mamman juni 17, 2008 kl. 1:44 e m

    Jonathan, din gamle uppmuntrare! Fast nu är jag bergsäker på att detta är bäst just nu. Så jag kör på i nya spår. Bara jag kan komma på ett namn på nya bloggen. Att det ska vara så svårt att komma på det! Lycka till med flytten! Ska bli skoj att få er närmare igen!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





%d bloggare gillar detta: