Skrivutveckling del 1

Nu ska jag göra det. Fyrabarnsmammans barns bilder fick mig att sätta igång. Jag ska skriva om mina tankar kring skrivutveckling. Och med en gång vill jag passa på att i god janteanda säga att det säkert finns massor av andra tankar och idéer som är mycket bättre. Dessutom tror jag att många kan lära sig skriva och läsa oavsett metod, men jag vill framhålla vad som kan få barn att behålla lusten till att göra det. Så, nu var det avklarat.

mammapappa.jpgJag tror att skrivandet ofta kommer före läsandet. Det är bara att se hur små barn gör om de får lära sig bokstävernas mysterium på egen hand. De frågar om hur de olika bokstäverna låter, de ser ordbilder och de skriver. De experimenterar och är stolta över vad de åstadkommer. Preskrivning och preläsning är vad som kommer innan man egentligen kan, men denna fas är jätteviktig. Uppmuntran i form av hemliga lappar till barnet kan stimulera lusten. På den kan man rita en instruktion eller skriva ett ord. Det kan ge upphov till en evig ström av små lappar!

matlista2.jpg

Barn skriver ofta långa sammanhängande rader av bokstäver utan mellanrum mellan orden. Hur ska de höra var ett ord börjar och slutar? Det hörs inte när man pratar. Så det är helt okej att göra så i början av sin skrivarkarriär. När barnet har stött på fler och fler skrivna ord, kommer han/ hon att förstå hur det funkar. De utelämnar också ofta vokaler. Läs detta: ”HXNKM”. Det står ”Häxan kom.” Jag tycker det är långt mycket mer värdefullt att barnet har skrivit det första alternativet  i sin berättelse än att läraren tar pennan och skriver dit den sista varianten. Det är klart att läraren kan skriva åt eleven om denne inte vågar eller vill, men annars är det andra att föredra. När barnet skriver, ljudar den sig fram till ordet. Det är mycket lättare att ljuda sig fram till ett eget ord än till något som andra har skrivit. Barnet som skriver ”HXN” kanske inte kan läsa ordet ”häxan” i en bok. Men med tillräckligt mycket skrivande kommer barnet snart att kunna läsa även andras ord.

Jag kan ofta lista ut vad barnen skrivit och går inte det kan bilderna det ritat ge ledtrådar. Man kan också vara ärlig och säga att man inte riktigt kan läsa allt som barnet skrivit, så kan barnet vara så snäll och läsa för mig? Sen brukar jag skriva en kommentar i stil med ”Vad spännande att häxan…”, så kan man utifrån kommentaren lättare kunna klura ut och läsa barnets text en annan gång. För barnen växer när de märker att budskapet går fram.

Vid det första föräldramötet i första klass brukar jag berätta om hur vi jobbar. Det är så viktigt att föräldrarna får vara delaktiga och förstå vad vi gör. Många missförstånd kan undvikas om vi blir bättre på att informera. Jag brukar också visa exempel på hur barns texter utvecklas med tiden, så de inte ska tro att jag är en flummig lärare som inte bryr mig om resultatet. Jag bryr mig väldigt mycket om hur barnens skrivutveckling och därmed läsutveckling fortskrider, men jag vill hjälpa varje barn utifrån det ställe där han/ hon befinner sig. Syssla med performansanalys istället för felanalys. Att se hur barnet kan gå vidare istället för att bara se vad den inte kan.

Nu har jag läst Arne Tragetons bok Att skriva sig till läsning – IKT i förskoleklass och skola och jag tror mycket på det han säger. Att använda datorn för att komma framåt i skrivandet. Jag ser bara på mina egna barn hur mycket mer de orkar få ur sig om de har datorn till hjälp, än om de måste plita med penna. 7-åringars finmotorik är inte alltid så utvecklad och det gör att de känner sig begränsade. Och finmotoriken kan övas parallellt med datorskrivandet.

Det här blir ett långt inlägg och ändå har jag bara skrapat på ytan och inte gått in så djupt i ämnet. Jag delar upp det i åtminstone två delar och skriver mer en annan gång om hur man kan få barn att vilja skriva – att känna lust. Sen skulle jag också vilja skriva om hur viktigt det är att barnen känner trygghet i klassrummet och hur man kan skapa en bra stämning. Men det kräver ett eget inlägg en annan gång.

Nu ska jag erkänna att jag inte har klarat att motivera alla mina elever jämt. Men jag är hård mot mig själv och godtar inte att jag inte lyckas. Jag vill bli bättre, för det är jag skyldig mina elever. Det är inte bara eleverna som vid utvecklingssamtalen ska tänka efter vad de ska förändra för att nå målen. Det måste vi lärare också göra.

17 Svar to “Skrivutveckling del 1”


  1. 1 Persilja april 8, 2007 kl. 8:07 e m

    DU ÄR verkligen en sån bra lärare som jag misstänkt! (Och med en gnutta självkritik som ju behövs för att inte bli självgod.) Perfekt, mend et var väntat.

    I ettan kom det faktiskt en dam och berättade på allra första föräldramötet om detta med vikten att inte rätta barnet när det börjar skriva. Att alltid låta det vara. Att läsa och berömma och precis som du sa be barnet läsa om man inte förstod.
    Min dotter började skriva när storebror gick ettan, hon blev nyfiken och klurade ut och knäckte koden själv. Men blev helt totalt tillintetgjord om jag inte kunde läsa det hon skrivit. Så jag utvecklade mitt sinne för att läsa det mest svårtydbara meddelanden och hon växte en meter för varje gång jag faktiskt kunde tyda hennes försök till att meddela sig skriftligen. Nu skriver hon det mesta men med felstavningar som kommer av talfelen hon har. (k & g) MEN nu har hennes (jävla) fröknar börjat tala om att hon skriver FEL. De rättar och visar hur det VERKLIGEN stavas. (Hon går sexårs.) De är inte ens behöriga att ta tag i hennes läsinlärning. Ska jag säga åt dem? De har redan gjort skada. Knäckt hennes underbara självkänsla och stolthet. Nu skriver hon mindre. Så det skulle inte falla mig in att säga att glad påst stavas på nåt annat sätt. Det tror jag hon kommer att upptäcka alldeles själv.

    Jag tror jag ska ge det där boktipset till skolans rektorer. De är två, en ung man och en äldre kvinna. Få se vem som blir glad över tipset?
    måste gå och se ”i mördarens spår”.

    Vi fortsätter diskutera skolan väl? Vansinnigt intressant!!!

  2. 2 Magistern april 8, 2007 kl. 8:48 e m

    ”Men jag är hård mot mig själv och godtar inte att jag inte lyckas. Jag vill bli bättre, för det är jag skyldig mina elever.”

    Gillar ovanstående, eftersom det innebär att du kommer göra det så förbannat mycket enklare för mig. 🙂

  3. 3 IT-mamman april 8, 2007 kl. 8:53 e m

    Sicken uppmuntran!
    Rättar de en sexåring? My god!
    Jag vet ju hur det pratas på lärarrum om föräldrar som är för ”jobbiga”, alltså lägger sig i för mycket. Så jag försöker att vara smidig som förälder. Uppmuntra det jag tycker läraren gör bra. Vara trevlig helt enkelt. För får du en lärare emot dig kan det bli så att den inte lyssnar på nåt av vad du säger. Tyvärr. Men prata med lärarna om din dotter. Säg att du är bekymrad över att hon skriver mindre och undrar om de har någon idé om hur hon ska få tillbaka sin skrivlust. Sen kan du ju alltid komma med små tips om vad som funkar hemma för att hon ska gilla att skriva. Liksom stryka dem medhårs för att få dem med dig? Det är ledsamt att det ska vara så svårt så ofta.

  4. 4 IT-mamman april 8, 2007 kl. 9:00 e m

    Ja, det ovanstående var till Persilja.
    Magistern, du menar att jag lägger grunden och du tar över sen? Tja, man behöver ha ett gott lagarbete i skolan! 🙂

  5. 5 Pippi april 8, 2007 kl. 9:18 e m

    Min första tanke: I LIKE!

    Jag hoppas att mina barn får en pedagog som tänker som du när de börjar skolan. Dessvärre ser det dystert ut, än så länge. Men jag får göra som de flesta andra och leva på hoppet eller möjligen bli en jobbig förälder som frågar och vill veta. Värre är väl att jag ofta känner att jag inte tas på allvar – kanske för att jag själv är i branschen?

    Själv jobbar jag med äldre elever och pysslar inte nämnvärt med läs- och skrivinlärning. Däremot väljer jag, vid skrivuppgifter, att poängtera att det viktiga är vad de skriver – inte hur de skriver (ok, jag behöver ju kunna tyda handstilen, men utöver det). Intressant är att väldigt många börjat skriva längre och längre analyser och diskussioner. Det känns kul! Samtidigt knäar man ibland under insikten om vilket ansvar man har som pedagog.

  6. 6 IT-mamman april 8, 2007 kl. 9:52 e m

    Hej Pippi! Ja, jag tycker verkligen också att det är svårt att vara i samma bransch som barnens lärare. Man är liksom hela tiden på sin vakt för att inte trampa i klaveret. Och det känns ibland tungt att vara pedagog. Särskilt när man inte får till det. Det är helt klart ett stort ansvar. Men jag skulle inte vilja byta jobb.

  7. 7 Ulf Edman april 8, 2007 kl. 11:15 e m

    Vad kan man mer säga än att du behövs! Välkommen tillbaka! = )

  8. 8 Erica april 9, 2007 kl. 8:03 f m

    Hur tänker du om Tragetons inställning till att INTE använda rättstavningsprogrammet när barnen skriver på datorn?

    Min upplevelse är att barnen blir jätteduktiga på att stava med rättstavningsprogrammet och deras texter går att läsa för andra. Eftersom de läser varandras texter jättemycket så är det viktigt att ordbilder och stavning är rätt.

    Nu hade jag jobbat ett år med dessa barn i sexårs med mycket prewriting så jag visste att alla var på gång och jag var uppmärksam på hur rättstavningsprogrammet påverkade barnen. Det visade sig att många struntade i det röda sträcket tills dess de var mogna att fundera över sin stavning.

  9. 9 itmamman april 9, 2007 kl. 9:54 f m

    Hej Ulf! Man får hoppas att man behövs, men bli inte besviken på mig bara. Ibland låter allt bättre i skrift än det man ser i praktiken. Men det ska bli kul att börja jobba! Hoppas vi kan få till nåt bra i skolan. Jag vet att du gör ett hästjobb med alla som rycker och drar i dig!

    Och Erica, jag ser och lär av dig! Det där med Trageton kan du bättre, så det är verkligen spännande att ta del av dina erfarenheter. Jag får nog prova och se när barnen i min klass är redo för rättstavningsprogram. Det är svårt att veta innan. Sen vet jag inte vilken årskurs jag får till hösten. Vi får se.

  10. 10 Sayo april 9, 2007 kl. 2:41 e m

    intressant läsning, som alltid 😀

  11. 11 kajsa april 9, 2007 kl. 3:39 e m

    Jag känner igen mig i dina tankar. Det som dock slog mig då jag hade min första etta var hur duktiga de redan var när de började första klass. Sedan fick jag en till etta efter ett år, eftersom det blev en ett-två:a. Det varierar verkligen vad föräldrar anser är viktigt och förutom att engagera eleverna så gäller det att vara så säker på sig själv att föräldrarna får förtroende och förståelse. Inte lätt alla gånger.

  12. 12 IT-mamman april 9, 2007 kl. 8:25 e m

    Hej Sayo, kul att du tycker det!

    Och Kajsa, jag håller med! Föräldrarnas förväntningar kan vara andra än dem man kan uppfylla. Just därför tycker jag det är så viktigt att informera om hur man lägger upp arbetet, så de kan känna sig trygga. Gärna hänvisa till forskning inom området och så. Men det är inte alltid lätt.

  13. 13 Arga mamman april 9, 2007 kl. 10:32 e m

    Kan vanliga dödliga få tag i den här Tragetons böcker? Hör hört honom nämnas i flera bloggar nu och det gör mig lite nyfiken, trots att jag bara är en vanlig liten mamma och ingen IT-mamma… 😉

  14. 14 IT-mamman april 10, 2007 kl. 7:59 f m

    Ja då Arga mamman, jag lånade min bok på biblioteket eftersom jag är lite snål. Och nätbokhandlarna har den säkert också. Ingen IT-mamma? Du? Men sitter du inte vid datorn och bloggar?

  15. 15 Arga mamman april 10, 2007 kl. 9:40 f m

    Visst, men det är väl typ det min kunskap räcker till… 😀

  16. 16 itmamman april 10, 2007 kl. 10:28 f m

    Arga mamman, din kunskap räcker nog långt! Och förresten, du verkar inte så arg.. 🙂

  17. 17 katrin sundberg juni 26, 2012 kl. 5:41 e m

    Hej jag heter Katrin Sundberg och jag håller på att skriva en bok som bygger på lappar som barn har skrivit. Jag skulle vara mycket tacksam om du hade tid och lust att höra av dig till mig.
    Hoppas på svar,
    Katrin


Lämna en kommentar