Det har blivit klent med inlägg den senaste tiden, jag vet. Tidigt i morse innan någon annan än jag hade vaknat la jag ner bloggen. I tanken alltså. Jag gör det ibland när jag är klok och tänker klart. För varför ska jag kalla mig IT-mamman och skriva om mitt enkla lilla liv? Varför ska jag tipsa om vad man kan hitta på nätet? Tror jag kanske att jag är något?
Förr, när bara några få i min omgivning hade hittat mig, var det enklare. Då var bloggen min kanal ut till andra i mitt letande efter människor som ville förändra skolan eller berätta något. Sen blev jag hittad av fler och fler. Människor kunde komma fram till mig och undra över saker jag skrivit och kommentarer om bloggare landade lite snyggt i närheten av mig.
Bloggen är inte det den en gång var, min hemliga kanal. Den har gett mig mycket, kontakter med människor jag aldrig skulle ha träffat om jag inte hade bloggat, stora som små. Multimediabyrån skulle aldrig ha tagit kontakt och uppmärksammat mina elever om inte Åsa hittat mig genom bloggen. Tack för att ni kom, eleverna stärktes! Å andra sidan skulle jag inte ha fått undringar om jag själv hade bett journalisten komma och om jag trodde att arbetet i klassen var så speciellt att man måste göra reportage om det. Ibland är det lättare att inte sticka ut. Bara arbeta på i det tysta och inte tro att man är något.
Så jag får se hur det blir. Bloggen har gått i graven förr utan att ändå riktigt dö. Jag har en liten tanke om att den ska återuppstå på ett annat sätt någon annanstans. Hur som helst kommer jag att fortsätta hålla koll på er alla bloggare som jag har följt en tid. Ni berikar.
Konstigt att det måste vara så komplicerat ändå. Jag vet inte riktigt vad som fick mig att ge upp. Många små saker som pusslas ihop kanske? Tankar om vad som är viktigt. Min kollega från tiden på förrförra skolan som dog alldeles nyligen? Hon finns i mitt huvud hela tiden och påminner om de små sakerna i livet som är viktiga. Att vilja varandra väl.
Senaste kommentarer