Bloggförståsigpåare

Hmmmmm. Nu blir jag smått galen. Lite argsint. Och det är inte ofta. Lotten hänvisar till Åke Stolt som säger följande:

Blogg är, om ni ännu inte lyckats lista ut det, en slags sopstation på internet där kända och okända skrapar ihop resterna av ett liv och lägger ut till allmänt beskådande. Bloggarna är våra tiders sladdertackor, vet inte ens om de behövs, tycker mest de skickar små ointressanta vykort som folk förr adresserade mera privat till varann.

Arghh! Ännu en bloggförståsigpåare. Samme Stolt säger också att han inte förstår sig på romaner med halvt uppdiktade historier, men det får vi lämna därhän ett tag. Nu gäller det blogg. Mona Sahlin fnös för ett tag sen rakt ut i etern om detta verktyg: ”Jag vet inte vad han har skrivit på sin.. (fnys..paus)….blogg.” Och i ”skojiga” serier kan man läsa att ”Jag fick höra på bloggen att han ville skiljas”. Plats för skratt. Vanligt i samtal om bloggar är också att den icke bloggande deklarerar att ”nåt sånt skulle jag aaaaldrig ha tid med”. Varpå man som bloggare ser framför sig hur man ter sig i andras ögon, nämligen som en som sitter hålögd framför datorn till långt in på natten och låter sina barn springa vind för våg. Hmm. Ska fråga min barn när de blivit vuxna om de har fått några men av mammas bloggintresse. Ett intresse som tar några minuter om dagen. Kanske en kvart.

Erica lämnade en kommentar för ett tag sen där hon skrev om en undersökning om att det mest är kvinnor som bloggar. Den undersökningen ska jag önska mig när jag fyller år (Ja, jag erkänner, jag är IT-skadad). För jag ser en massa bloggar skrivna av kvinnor i medelåldern, bloggar som handlar om smått och stort, men där kvinnorna hittar ett nätverk. Där de kommer till tals och blir någon. Inte bara sitter i sina regnvåta jackor på väg till nästa hämtning/ lämning av barn på deras olika aktiviteter, inte bara är den som köar i mataffären eller styr dammsugaren där hemma. Eller skruvar upp glödlampor och mekar med bilen. De hittar andra i samma situation, andra som inte behöver bo i närheten. Själv har jag mitt största cybernätverk i Norrbotten, människor som jag aldrig skulle ha kommit i kontakt med utan min blogg. Och bloggen ger mig ett pedagogiskt nätverk också, pedagoger spridda över landet att utbyta idéer med.

Så där ja. Nu är jag inte så argsint längre. Men drar man alla bloggar över en kam, då börjar jag sjuda igen.