Läste något intressant i GP idag (9 sept 2007). Där kan man nämligen läsa om hur skolan möter särbegåvade barn, alltså barn som har en ovanligt stark talang inom ett eller flera ämnen. Det kan vara inom konstnärliga likaväl som inom intellektuella ämnen. Och hur skolan möter dessa barn är ofta… tragiskt. En studie visar att nio av tio särbegåvade barn upplever skolan som ett helvete. De når inte alltid till de hösta betygen, för skolans sätt att döda dessa barns intresse gör att de slutar anstränga sig. De behöver inte läsa på läxor och därför har de ingen studievana när de kommer högre upp i utbildningen. För en del lärare är dessa barn jobbiga att ha i sin klass och man ser dem inte som en tillgång. Lärarna måste (suck) hitta något att sätta i händerna på dem. Den enkla lösningen kan vara att sätta barnet i en högre årskurs, men då hamnar de ett år efter socialt. Roland S Persson, universtitetslektor inom psykologi vid Jönköpings universitet, anser att dessa barn ”diskrimineras på ett ganska avancerat sätt utan att någon säger något.” Skolan har ingen plan för dessa barn, som inte är särskilt få eller udda heller för den delen.
Detta skriver jag inte för att ge en känga åt någon. Jag blev bara glad när jag såg att problemet uppmärksammades. Och att forskning visar vad som händer med barnen om vi fortsätter att se dem som en belastning. Jag har inte alltid lyckats hitta stimulerande uppgifter till alla mina elever. Det kan var svårt och det är en utmaning. Men för den sakens skull får man inte sluta försöka. Något att diskutera ute på skolorna? Ett förändrat arbetssätt?
IT-mamman 
Ja, det är lika viktigt att särbegåvade barn får stöd likväl som barn med andra slags ”problem”. Det är ju så att alla är inte skapt i samma form, men samtidigt ska en lärare se till en hel grupp och jag förstår om en lärare inte kan hinna stimulera den som har detta särdrag. Det borde finnas särskild litteratur och annat skolmaterial att plocka fram för dessa elever. Så att de kan jobba på vid sidan om. Finns det? Kan dessa barn få gå över till högra klasser på olika lektioner? T ex matte?
Persilja, jo då, det finns om man vill. Sen kan man ju jobba på ett sånt sätt att mångas behov blir tillgodosedda. Alla behöver ju inte sitta och plita i samma sorts böcker eller med samma uppgifter. Jag tycker det är bäst med individualiserad undervisning inom klassen. Det kan ju skilja en sådär fyra år i mognad uppåt eller nedåt i en och samma klass. Då måste det få vara på olika nivåer.
Klok fröken! ÄR alla lärare så eller är det du och några till? Har inte märkt att det är så individuellt, iallafall inte i Kiruna .Kanske är det mer flexibelt på denna skola.
Persilja, alla barn ska ha en individuell utvecklingsplan, så visst är man skyldig att låta eleverna jobba efter vad de kan. Och en del kan så klart jobba med samma som andra elever, men det måste vara flexibelt när det behövs.
Läste artikeln. Det var intressant läsning och vi pratade om det på jobbet i dag under AE-mötet också. Där var vi tämligen överens om att vi tenderar att ta ihjäl lusten att lära för de särbegåvade barnen och det är synd. Förbaskat synd.
Tycker att vi börjat hitta en form för IUP:n som faktiskt _kan_ hjälpa de särbegåvade barnen vidare. Rätt använd, alltså. Sedan finns det ju också många sätt som man kan jobba med en och samma uppgift på… Tror att många lärare också kan bli lite rädda för dessa barn – deras existens skulle ju i mångt och mycket äventyra vår positiion som ”bäst i klassen” och därmed också vår auktoritet i rollen som sådan.
Sedan gör det mig lite ledsen att man på så många håll i stort sett bara fokuserar på att få ungarna upp till G-strecket. Det är ju också det huvudsakliga målet som även jag tolkar det. Men jag tycker inte om att behöva tappa bort barn och unga på vägen. Lånar nog sossarnas slogan 😉 Alla ska med… 🙂
Tack för ett tips om intressant läsning!
Pippi, vad glad jag blir att ni pratade om det på ert AE-möte. Det betyder att ni pratade om arbetssätt och sånt viktigt. Ofta blir detr mest ekonomi och annat som ska hinnas avhandlas. Jag har också pratat med folk på jobbet som har läst artikeln och det ger mig hopp när man kan prata om sånt.
När sönerna gick i låg/mellanstadiet gick de i integrerade klasser. Dessvärre tappades idén bort i samband med besparingar. Till en början fungerade dock idén väldigt bra. F-2 samt 3-6 arbetade tillsammans. Alla kunde arbeta i sin takt. Det var kanon så länge det varade. Där gavs också de ”bättre” eleverna utrymme att utvecklas.
Christina W, ja det kan funka med integrerade klasser, fast tyvärr inte alltid. Ibland tappas barn även bort där. Men vad bra att det funkade i dina söners klasser!
Intressant att lyssna på denna diskussion! Pratade med en granne igår om skolan istort och lite grann känslan att skolan tar död på ”lusten att lära” som skolan ser ut idag. Fortfarande korvstoppningsprniciper på många skolor trots att man kan söka fakta så lätt när den behövs i verkliga livet. Han berättade om en idéskola i New York, där allt gick ut på att eleverna valde själv vad de ville läsa. Typ: Jag vill bygga en dator! Då måste jag lära mig japanska för att kunna kommunicera med det där datorbolaget, sen måste jag lära mig löda och sen lära mig elektronik osv osv…
Extremt, ja, men nya tankar tror jag behövs i skolan. För alla! Undrar hur skolan ser ut om 50 år?
Men det var inte tanten som skrev det utan den unga fräsxcha Persilja!
Just det Unga fröken Fräsch-Persilja! (Stavar du med X?) Det är just det. Hur ser skolan ut om 50 år? Vad behöver man kunna då? Eller om tio? Det är så vi måste tänka.
Den där skolan i NY får mig att tänka på att ska du satsa på den japanska marknaden så måste du nog ta tag i japanskestudierna nu…
Ja, int menade jag fräsch int! Hmpff! Näru, det var fräsxch jag menade och inget annat. Ett ord du antagligen inte lärt dig ännu…
Och så måste jag lära mig räkna yen för jisses så många yen jag ska tjäna!!!