Inskolning

Jag skolades in igår. Och det gick bra.

På morgonen följde jag med 8-åringen till hans klass i egenskap av förälder. Det är lite pinsamt, men jag har inte hälsat på förrän nu. Alltså (försvarstal) det känns som att jag har koll på hur han har det i skolan. Hämtar på fritids som ligger bredvid klassrummet och träffar fröknar och barn då. Men det där med att sitta med på en lektion har inte blivit av. När 2-åringen är frisk och kan gå på dagis har jag jäktat hem för att sitta med händerna på tangentbordet och näsan i böckerna. Därför har det inte blivit av. Märker ni att jag tycker det är lite skruttigt av mig? Men nu fick jag alltså vara med. Och det kändes bra. Kan inte beskriva den speciella skollukten som brukar finnas i varje skola, för jag är så förtvivlat allergisk för tillfället. Men den lugna måndagsatmosfären kan jag återge: Välkomstsången drog igång veckan och sedan blev veckans värdar valda och lappen på almanackan drogs. Halva gruppen stack till slöjden och halva stannade kvar och räknade matte. Mummel, mummel hördes från fröken och den elev hon hade mattesamtal med. De andra räknade på, lite lagom småtrötta efter helgen, men med gott mod. Lugnt och trevligt. Jag kände att jag hade kunnat stanna länge.

På eftermiddagen var det dags för nästa skolbesök, fast då på min nya skola. Träffade klassens nuvarande lärare ett par timmar innan föräldrar och barn skulle dyka upp. Gick igenom sånt som är viktigt för mig att veta om allt och inget. Klockan 18.00 var det dags att gå ut på skolgården och hälsa runt på alla. Glada ansikten. Skönt! Brännbollen avlöpte väl, trots att föräldrarna spöade barnen med några poäng. Men det var för att föräldrarna fegade och inte tog samma risker att bli brända, som barnen gjorde. Så det så! Sen intog vi de medhavda matsäckarna i klassrummet, för det var svinkallt ute. Mer prat med alla. Jag är alltid livrädd att jag ska ha missat att prata med någon, så det är bäst att mingla runt mycket och försöka få med alla. Jag har nämligen diagnostiserat mig själv till att vara tämligen ansiktsblind. Vid 8-åringens förra julfest hälsade jag på en pappa som jag trodde att jag aldrig hade sett förut. Presenterade mig med namn och allt och frågade vem han var. Han såg lite skepiskt på mig och sa att han var pappa till X, som min son hade gått på samma dagis ihop med. Hmmm, pinsamt. Fast när han sa det, kände jag ju igen honom. Men det kan ta lite tid för polletten att trilla ner ibland.

Vid 20-tiden troppade alla av. Läraren och jag samlade ihop våra grejer, låste och hade sällskap bort till parkeringen. Där stod en mystisk husvagn med dörren öppen. Flera ungdomar var samlade där. Säkert inget skumt, men lite mystiskt ändå. En pappa och en son stannade till med sina cyklar och pratade lite med ungdomarna. Läraren och jag stod och pratade en bit bort. När pappan och sonen trampade iväg på sina cyklar, höjde jag armen och tjoade ”Hejdå!”. Pappan viftade lite åt mitt håll. Läraren tittade på mig och frågade:

”Kände du dom?”

” Nja, det var väl…”

”Aha, du trodde killen gick i klassen? Nej, det gör han inte. Har aldrig sett honom förr.”

Alltså, det var lite halvmörkt ute. Eller nej, det var det inte, men jag såg inte så bra. Och man ska ju vara artig och hälsa!

8 Responses to “Inskolning”


  1. 1 Ozzy maj 29, 2007 kl. 11:02 f m

    Hahaha roligt! Vinka till främmande människor. Jag har tvärtomproblemet, känner igen ALLA. Kan gå fram till folk och säga ”Heeeej Betty, vad kul, vad har du gjort sen du gick folkhögskola” och de vet inte vem jag är. Också pinsamt. Tänkte på att känns det inte knas att komma in som förälder fast vara fröken i sitt barns klass? Är man inte yrkesskadad och kollar in hur den andra fröknen gör och sånt?

  2. 2 itmamman maj 29, 2007 kl. 11:09 f m

    Jorrå, det gör man ju. Men jag försöker att inte bry mig om det. Intalar mig att jag bara är förälder. Får lita på att den andra läraren vet vad hon gör.

  3. 3 Pippi maj 29, 2007 kl. 7:03 e m

    *läser och lär*

    Har äntligen fått besked om var jag hamnar till hösten och det blir skolbyte av för min del. Lika bra att kolla hur man gör när man ska knyta nya kontater och lära känna nya människor😉 Mingla och hälsa på alla låter som en bra grej – jag har däremot knappast något namnminne alls… *gah* Ansikten är en sak, men _namn_ *hurv* Hemska tider…

  4. 4 Anne-Marie Körling maj 29, 2007 kl. 8:41 e m

    Usch befinner precis i det där själv. Anne-Marie

  5. 5 IT-mamman maj 29, 2007 kl. 9:31 e m

    Spännande Pippi! Jag får kolla på din blogg och se om du skriver var du kommer att hamna.

    Känns det igen, Anne-Marie?

  6. 6 Persilja maj 31, 2007 kl. 7:33 f m

    Dumma wordpress! Skrev en lååååång kommentar och så avkräver wordpress mig en e-postadress och raderar hela min kommentar. Dumma!

    Nu blir den kortare!

    Har bytt tangentbord (trådlöst-woaw va?) och så har maken ändrat om en massa skit, städat liksom så inget funkar som förr. Alla hemsidor är nya och alla rutor får jag fylla i. Gillar inte storstädningar!

    Vad skrev jag i min kommentar nu?

    Jo, att du var så duktig på att mingla! Man får inte va blyg för att vara lärare!!!

    Och så skrev jag om hej! Hellre ett hej för mycket än ett för lite. Man ska inte snåla på hejen. De kan inte ta slut och det värsta som kan hända är att inte få svar. Varför ska det vara så pinsamt att säga hej till nån man inte känner? Igårkväll när jag var på föräldramöte längtade jag efter lite hej men fick inte ett enda. Snålt!
    Önskar du varit där. Du hade sett mig och sagt HEEEEJ!

  7. 7 itmamman maj 31, 2007 kl. 7:40 f m

    Ja Dumma WordPress! Så gör man inte mot Persilja! Jag kanske byter…
    Trådlöst tangentbord. Så du kan sitta i växthuset och skriva… fast då måste du ha fantastiskt bra syn om du ska se vad som händer på skärmen inne i huset. Nej, men det låter bra. Större frihet.
    Nej blyg lärare är jag inte. Men man märker att många blir spända i klassrummet när de kommer och hälsar på, så då är det bäst att mjuka upp dem så gott det går. Det bästa som finns är att se en förälder som kom dit med bister uppsyn att senare brista ut i gapflabb. Och klart jag hade sagt hej till dig. Säker på att du inte hade varit den bistra sorten heller.

  8. 8 Intekollpå nåntingmamman maj 31, 2007 kl. 10:48 f m

    Jag skulle vilja skicka en del lärare på kurs hos dig…
    Men det kanske räcker med att fint tipsa om din sida.

    Nu ska jag ut i stormen och gräva ner mannens födelsedagsros. (Rosa rabattros-undrar om svärmoren tänkte lika mycket på mig eller???)


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





%d bloggare gillar detta: