Populärkultur – något att ta till sig?

pokemon1.jpgSkummar igenom senaste numret av Lärarnas Tidning och fastnar vid ett namn jag känner igen, Carina Fast. Ja, det är ju hon som forskat om att tv-reklam, Pokémonkort, datorspel och annat är vägar in i skriftspråket. I skolan får barnen sällan sina erfarenheter från dessa områden bekräftade. De barn som däremot är vana vid ”riktiga” böcker hemma, får ofta sin kultur bekräftad av lärarna. Jan Svärdhagen skrev om det för ett tag sen.

Carina Fast berättar för tidningen om en pojke som fick mycket beröm hemma för att han talade så bra arabiska. Han var en fena på sånger och berättelser han lärt sig genom sin religion.Tillsammans med sin pappa spelade han också en hel del Playstation hemma. Fick han ta med sig några av dessa erfarenheter till skolan? Nej. Är det konstigt att han satt inne på toaletten och grät med ett omslag från ett Playstationspel som han inte fått visa?

Jag ska erkänna att under De Stora Pokémonåren fattade jag inte mycket av dessa kort, jag heller. Eleverna bytte, bråkade och förbjöds ibland att ha med sig korten till skolan.

8-åringen har återigen börjat plocka fram sin Pokémonskatt. En dag när jag ville vara en sån där snäll förälder som man ibland ser på filmer, frågade jag om han och jag skulle spela. Han sken upp, jag ordnade till min gloria på huvudet och så satte vi igång. Sicka regler! Han hade mycket att lära mig. Vi attackerade varandras Pokémon och de förlorade styrka i olika tiotals poäng hit och dit. Det slog mig då att detta är ett ypperligt sätt att träna addition och subtraktion med tiotal. Matte på hög nivå. Som jag har missat! Eleverna har sysslat med matte på rasterna när jag mest har trott att de satt och…. ja vad då?

Det är lite på samma sätt som Pergament säger, när han berättar att vissa klasser på hans skola får ha datorraster ibland, och att de då sysslar med sådant som de skulle kunna ha gjort på lektionstid. Varför är det så? Inte tillräckligt fint?

Snälla lärare runt om i landet, inklusive mig själv, ska vi ta oss en funderare?

9 Responses to “Populärkultur – något att ta till sig?”


  1. 1 Pippi maj 10, 2007 kl. 8:22 e m

    Vi kan ta många funderare… Tror faktiskt att nästan alla gör det – i alla fall till och från, men sedan var det steget från tanke till handling. Det tror jag är mycket svårare. Vi är så van vid att vara ”bäst i klassen” att vi knappt förmår oss att kliva ur den rollen. Kanske blir det ett hot mot vår auktoritet, att inte alltid vara den som vet bäst/kan bäst? Men tänk så många fler barn vi skulle kunna ”få med”… Tanken svindlar!

  2. 2 Pippi maj 10, 2007 kl. 8:24 e m

    Glömde…

    Sedan tror jag faktiskt att det är så, att det inte anses vara tillräckligt fint/bildande med populärkultur alla gånger.

  3. 3 itmamman maj 10, 2007 kl. 8:25 e m

    Så sant, Pippi! Men kanske kan det bli en liten ändring – för barnens skull.

  4. 4 Pippi maj 11, 2007 kl. 7:21 f m

    Javisst, det är ju för deras skull som vi finns.

    Det jag menar är att så många av oss är så rädda för att visa att vi ibland kan mindre än eleverna och att denna rädsla blir ett oöverstigligt hinder för utveckling även fast vi vet att barnen skulle tjäna på det.

    Jag funderar på hur man skulle kunna göra för att få populärkulturen mer accepterad i skolan, på hur man i än större utsträckning kan utgå från elevernas verklighet och kanske framförallt på hur man skulle kunna få fler lärare att upptäcka de möjligheter som exempelvis ett Pokémonspel kan erbjuda. Jag hör dagligen så många som talar om att skolan måste erbjuda något annat utöver det barnen möter hemma, att det vore fel av den anledningen att ta in populärkulturen i skolan… *hmmm* Nu har jag verkligen något att fundera på i dag🙂

  5. 5 itmamman maj 11, 2007 kl. 7:33 f m

    Ja, du har rätt Pippi! Det är svårt. Kanske skulle man ha en studiedag när man spelade Playstation och chattade och lärde sig mer om det? För att utifrån det sedan diskutera hur man kan bemöta barnen?
    Läste också i senaste numret av Lärarnas Tidning artikeln ”Vägen till Dante går via Farmen”. Christina Ohlin-Scheller har skrivit en avhandling om glappet mellan elevernas värld och svensklärarnas. De har olika repertoar och avståndet mellan dem är för stort. Om en utveckling ska ske, måste repertoarerna ligga tillräckligt nära varandra (enligt Vygotskijs teori) och därför måste läraren sätta sig in i elevernas vardagsläsning. Det betyder inte att man bara ska ta in elevernas värld i undervisningen, men man måste utgå ifrån den för att komma vidare. Intressant tycker jag.

  6. 6 Annis maj 12, 2007 kl. 12:33 e m

    Jag har alltid försvarat barnens leksaker som tex. gogos, pokemon, digimon mm. Många lärare har dessa prylar som största irritationsmoment för att det skapar så många konflikter. Det är just det som jag tycker är så bra…barnen lär sig vinna, förlora, samspel, lösa konflikter och allt vad livet innebär i miniformat!
    Jag hade pokemonkort som inspiration till en skrivuppgift och barnen trodde jag skämtade…men gissa om de skrev massor…
    Upp till kamp för de små livens kultur!!! Tycker precis som du.

  7. 7 IT-mamman maj 12, 2007 kl. 6:50 e m

    Jabadabadooo! Vilken bra idé Annis! Att skriva om sånt de spelar och leker med. Hoppas många inspireras av att du vågade försöka. Skriv om det på din blogg vettja!

  8. 8 Annis maj 12, 2007 kl. 10:50 e m

    Det var säkert 7 år sen lite sent att rapportera om det nu.

  9. 9 itmamman maj 13, 2007 kl. 8:51 f m

    Äsch, bra saker blir aldrig för gamla för att dammas av!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





%d bloggare gillar detta: