Jag flyttade till www.itmamman.se ikväll. Den domänen registrerade jag för ganska länge sen och jag ville inte låta den gå mig ur händerna. Sen har jag saknat att blogga också. Jo, jag bloggar på en hemlig blogg, men jag har saknat IT-biten. Så nu blir det så här. Välkomna att kika in på nya bloggen! Och var snälla och ha tålamod med att den är under uppbyggnad.

För att ändå behålla kontakterna med dem som vill fortsätta med det, tänker jag fila på min nya IT-mammasajt. En ren IT-sajt utan personligt innehåll. En sån sajt som jag har bävat för. Men vi får se hur det går.  Lagar jag något riktigt gott ikväll, kan allting ändra sig igen.

Tack ni som kommenterade. Jag var lite rädd för att få ryggdunkningar bara för ryggdunkandets skull, men så kändes det inte när ni skrev. Kram!

Förr, när bara några få i min omgivning hade hittat mig, var det enklare. Då var bloggen min kanal ut till andra i mitt letande efter människor som ville förändra skolan eller berätta något. Sen blev jag hittad av fler och fler. Människor kunde komma fram till mig och undra över saker jag skrivit och kommentarer om bloggare landade lite snyggt i närheten av mig.

Bloggen är inte det den en gång var, min hemliga kanal. Den har gett mig mycket, kontakter med människor jag aldrig skulle ha träffat om jag inte hade bloggat, stora som små. Multimediabyrån skulle aldrig ha tagit kontakt och uppmärksammat mina elever om inte Åsa hittat mig genom bloggen. Tack för att ni kom, eleverna stärktes! Å andra sidan skulle jag inte ha fått undringar om jag själv hade bett journalisten komma och om jag trodde att arbetet i klassen var så speciellt att man måste göra reportage om det. Ibland är det lättare att inte sticka ut. Bara arbeta på i det tysta och inte tro att man är något.

Så jag får se hur det blir. Bloggen har gått i graven förr utan att ändå riktigt dö. Jag har en liten tanke om att den ska återuppstå på ett annat sätt någon annanstans. Hur som helst kommer jag att fortsätta hålla koll på er alla bloggare som jag har följt en tid. Ni berikar.

Konstigt att det måste vara så komplicerat ändå. Jag vet inte riktigt vad som fick mig att ge upp. Många små saker som pusslas ihop kanske? Tankar om vad som är viktigt. Min kollega från tiden på förrförra skolan som dog alldeles nyligen? Hon finns i mitt huvud hela tiden och påminner om de små sakerna i livet som är viktiga. Att vilja varandra väl.

Den där filmen som jag berättade om för ett år sen och som de spelade in i grannhuset, skulle visas. Så nu var det fest – vi skulle äntligen få se den! Frågorna var många: Skulle man märka att vi grannar lät våra motorgräsklippare stå stilla och tysta så att inspelningen inte skulle störas? Skulle 3-åringens munspelstutande höras? Hur skulle äggkastningsscenen vara – den som vi for ut och tittade på eftersom vi trodde att någon höll på att bli mördad?

Hur filmen var? Tja, du kan se den på Svt/play under Film och drama/ Novellfilm. Den hade sina poänger, tycker jag. Tänkvärd, sorglig, med en gnutta hopp. Jag fascineras en hel del av filmskapande. Att en scen kan ta så många timmar i anspråk att spela in och sedan blir scenen bara ett par minuter! Som kalasscenen – den höll de på med väldigt länge och sjöng och skuttade runt, medan vi satt på balkongen och försökte få tyst på 3-åringen. Vårt hus, för den som undrar, ligger en bit upp med en allmänning emellan, så det syns inte. Men det är mina omgivningar, så var så goda att hälsa på!

Systersonen siktar mot stjärnorna och är tillsammans med sina bandmedlemmar urbra. Tycker jag då. Nu har de chans att vinna några dagar i en skivstudio om de röstas fram och sedan väljs ut av en jury. Det blir 20 band som får göra upp i en spelning i Den Stora Staden i sommar. Och Systersonens band ligger just nu på 3:e plats! De börjar på The Gand… (Vill inte ha hit googlingar från hans polare – man är ju bara en ohipp moster… ). Vill du ta en halv minut och lyssna på dem och rösta på dem om du tycker de är bra, inte annars, så finns de här.

Vad mostrar kan vara pinsamma. Tur att jag inte har en sån.

På väg hem hamnade vi här:

Och det var meningen. Väldigt inplanerat. Ända sedan mina sandaler brann upp har jag velat köpa ett par likadana och jag hoppades att de skulle finnas på Vagabond även i år. Jag har fått för mig att man kan vara ganska säker på att man inte får det senaste och att sånt som inte går att sälja finns kvar år efter år på outletbutiker.  Och jag hade tur. När jag såg dem på hyllan, kastade jag mig handlöst i slow motion och greppade det sista paret i min storlek. Sen var jag glad resten av dagen.

På Stora Flygplatsen hade vi stämt träff med mormor för att återfå våra barn. Varför där? Nu blir det krångligt och invecklat. Skit i det. Hur som helst, samtidigt som vi kom dit, landade Systern med familj och vi passade på att ha en välkomstkommitté för dem. Gubben Gran blev så glad att se sin en vecka yngre kusin att han omfamnade 3-åringen länge och innerligt.

Sen satte han sig och lekte på golvet i Ankomsthallen, helt obekymrad om allt folk som kryssade förbi.

Sån vill jag också vara!

Men nu måste jag göra sit-ups. Efter att ha speglat mig i provrum en stor del av dagen och börjat ana att det inte är så många veckor kvar innan man måste göra entré på badstanden, så är det bråttom. Hur många räcker? 10? 100? Fler? Och allt jag vill är egentligen bara att knapra på något gott.