Det blev så här:

Jag flyttade till www.itmamman.se ikväll. Den domänen registrerade jag för ganska länge sen och jag ville inte låta den gå mig ur händerna. Sen har jag saknat att blogga också. Jo, jag bloggar på en hemlig blogg, men jag har saknat IT-biten. Så nu blir det så här. Välkomna att kika in på nya bloggen! Och var snälla och ha tålamod med att den är under uppbyggnad.

Efter lite mer funderande vid stekpannan medan fisken puttrade, kom jag på hur jag ska göra. Det blir en ny blogg. En superduperhemlig. Då kan jag skriva vad jag vill utan att känna mig påpassad och granskad i sömmarna. Inte för att jag tänker skriva så där topphemliga saker, men jag kommer ändå att känna mig fri. För att inte skriva alls… Näe, det går inte. Nu måste jag bara tänka på att inte använda ord som folk kan använda för att googla sig till mig och fatta att det är jag. Svårt. Och hitta ett namn till bloggen. Kan behöva laga mer mat för att det ska bli riktigt bra. Och hemligt.

För att ändå behålla kontakterna med dem som vill fortsätta med det, tänker jag fila på min nya IT-mammasajt. En ren IT-sajt utan personligt innehåll. En sån sajt som jag har bävat för. Men vi får se hur det går.  Lagar jag något riktigt gott ikväll, kan allting ändra sig igen.

Tack ni som kommenterade. Jag var lite rädd för att få ryggdunkningar bara för ryggdunkandets skull, men så kändes det inte när ni skrev. Kram!

Det har blivit klent med inlägg den senaste tiden, jag vet. Tidigt i morse innan någon annan än jag hade vaknat la jag ner bloggen. I tanken alltså. Jag gör det ibland när jag är klok och tänker klart. För varför ska jag kalla mig IT-mamman och skriva om mitt enkla lilla liv? Varför ska jag tipsa om vad man kan hitta på nätet? Tror jag kanske att jag är något?

Förr, när bara några få i min omgivning hade hittat mig, var det enklare. Då var bloggen min kanal ut till andra i mitt letande efter människor som ville förändra skolan eller berätta något. Sen blev jag hittad av fler och fler. Människor kunde komma fram till mig och undra över saker jag skrivit och kommentarer om bloggare landade lite snyggt i närheten av mig.

Bloggen är inte det den en gång var, min hemliga kanal. Den har gett mig mycket, kontakter med människor jag aldrig skulle ha träffat om jag inte hade bloggat, stora som små. Multimediabyrån skulle aldrig ha tagit kontakt och uppmärksammat mina elever om inte Åsa hittat mig genom bloggen. Tack för att ni kom, eleverna stärktes! Å andra sidan skulle jag inte ha fått undringar om jag själv hade bett journalisten komma och om jag trodde att arbetet i klassen var så speciellt att man måste göra reportage om det. Ibland är det lättare att inte sticka ut. Bara arbeta på i det tysta och inte tro att man är något.

Så jag får se hur det blir. Bloggen har gått i graven förr utan att ändå riktigt dö. Jag har en liten tanke om att den ska återuppstå på ett annat sätt någon annanstans. Hur som helst kommer jag att fortsätta hålla koll på er alla bloggare som jag har följt en tid. Ni berikar.

Konstigt att det måste vara så komplicerat ändå. Jag vet inte riktigt vad som fick mig att ge upp. Många små saker som pusslas ihop kanske? Tankar om vad som är viktigt. Min kollega från tiden på förrförra skolan som dog alldeles nyligen? Hon finns i mitt huvud hela tiden och påminner om de små sakerna i livet som är viktiga. Att vilja varandra väl.

Igår kväll var det fart på grannarna.

Den där filmen som jag berättade om för ett år sen och som de spelade in i grannhuset, skulle visas. Så nu var det fest – vi skulle äntligen få se den! Frågorna var många: Skulle man märka att vi grannar lät våra motorgräsklippare stå stilla och tysta så att inspelningen inte skulle störas? Skulle 3-åringens munspelstutande höras? Hur skulle äggkastningsscenen vara – den som vi for ut och tittade på eftersom vi trodde att någon höll på att bli mördad?

Hur filmen var? Tja, du kan se den på Svt/play under Film och drama/ Novellfilm. Den hade sina poänger, tycker jag. Tänkvärd, sorglig, med en gnutta hopp. Jag fascineras en hel del av filmskapande. Att en scen kan ta så många timmar i anspråk att spela in och sedan blir scenen bara ett par minuter! Som kalasscenen – den höll de på med väldigt länge och sjöng och skuttade runt, medan vi satt på balkongen och försökte få tyst på 3-åringen. Vårt hus, för den som undrar, ligger en bit upp med en allmänning emellan, så det syns inte. Men det är mina omgivningar, så var så goda att hälsa på!

På Kindo kan man göra sitt eget släktträd. Jag blev ganska imponerad av hur lätt det var. Nu kollade jag inte så noga, men jag tror man kan växla mellan att till exempel visa IT-pappans släktingar och mina släktingar. Det går att bygga ut ganska långt. Det går också att förminska/ förstora trädet genom att klicka på ”löven” och man kan scrolla i sidled genom att klicka på kompasspilarna. Jag skriver det eftersom jag inte såg att man kunde göra så först. Ni ser det säkert direkt. En annan sak som kan kännas tryggt är att det är inte öppet för andra än dem man bestämmer sig för att mejla trädet till. Bilden här nedan är för liten för att ni ska kunna se ordentligt, men ni får ett hum om hur det kan se ut.

Klicka er in på den här bloggen och lämna en kommentar! Den tillhör en lärare som jag träffade på idag och som just upptäckt bloggandets tjusning. Nu undrade hon hur man får besökare till sin blogg, så jag tipsade bland annat om att pinga på Nyligen, men sen kom jag att tänka på er. Tänk om ni skulle klicka er dit och lämna ett avtryck… Hon skulle bli överlycklig! Och fortsätta blogga. Och sedan våga börja blogga med sina elever. Underbara tanke!

Nej jag softar inte på jobbet. Det här skrev jag igår kväll och så fick tidsinställarknappen fixa resten. Bara så du vet det chefen, om du läser.

Nu tänkte jag skicka er till min andra blogg med det fantastiska  namnet Lärbloggen. Den har jag för att visa andra lärare hur man kan blogga med Blogger. (De andra exemplen jag brukar visa har jag inte tillstånd att visa här, så dem får ni klara er utan.) Det jag tänkte att ni skulle göra på den andra bloggen, är att klicka på AudioFeed-knappen och lyssna på en man som läser upp inläggen. Jag tycker det är coolt och har As Good as it gets att tacka för idén. Man kan få en kvinna att läsa också, men jag valde en ståtlig man.

Varför ska man ha AudioFeed på sin blogg då? För att det är kul. Och för att elever som bloggar kanske växer när de får höra någon läsa med myndig stämma vad de har skrivit. Och för att det är kul. Som sagt.

När ni ändå är inne på Bloggen Med Rösten (Här på WordPress har jag inte en sån plug-in som kan fixa det åt mig) kan ni väl delta i omröstningen som finns där. Hittills är det bara jag och en stackare till som har röstat.

Hitta till bloggen via den här länken.

Hurra för:

idag! Grattis vännen!

Här har vi reportaget i Mama:

Persilja, min kära, kära bloggvän är den det handlar om. Hon visar upp sitt hem och sina loppisfynd. Det står också om hennes webbutik (Se länk i högersplaten) Persiljas Verkstad. I´m so proud of her så jag börjar prata engelska!

Föreläsningen igår var inte lika bra som reportaget tyvärr. Jan Hylén pratade om digitala lärresurser. Han tog upp sånt som hur man kan se på det där att välja skrivna läroböcker kontra webbresurser. En och annan bra länk tog jag med mig därifrån, men jag saknade… Ja, vad? Kanske att han inte lyfte fram undersökningar som visar att eleverna lär sig bättre när de är intresserade och använder digitala verktyg. Nu är allt så mycket upp till varje lärare. Vill man inte hjälpa eleverna att få en digital kompetens, så behöver man inte. jag hade hoppats på ett eldigt tal, men det uteblev.

Men det var iallafall skoj att träffa mina kollegor från förr och nu. Vi hamnade på Dubliners och pratade över en öl. Mycket IT-prat och annat prat blev det. I love them!

Imorgon, tisdag, måste ni köpa tidningen Mama. Ja, ni måste. Varför? Nä, det tänker jag inte tala om – det får ni upptäcka själva. Och jag kan inte blogga imorgon och berätta varför jag ska kasta mig över tidningen, för jag ska sitta på en föreläsning på Pedagogen i Göteborg och lyssna på hur man kan använda digitala lärreseurer i skolan. (Ser nästan lika mycket fram emot det som att läsa Mama.) Någon mer som ska dit förresten? Någon jag kan säga hej till som jag aldrig har träffat irl utan bara i bloggvärlden? Det är lite spännande och småfarligt med såna möten. Åtminstone kan man låtsas att det är det. En träff i pausen? Du har min bild där uppe till höger. Nej inte på tidningsomslaget – längst upp!