Jag tror att jag börjar komma i trädgårdsstämning. Fast jag vågar knappt säga det. Man vet inte från år till år hur det ska kännas – om man ska känna jord-under-naglarna-längtan eller om man mest tycker att trädgården är jobbig. Kanske, kanske finns det hopp. Fast när längtan infinner sig brukar blicken bli så där konstig. Man måste nämligen stirra på sin trädgård för att kunna tänka sig in i hur det kommer att se ut när man har satt spaden i jorden eller murat eller planterat. Tänka sig fem år framåt i tiden. Och då ter man sig nog ganska knepig för en förbipasserande. Jag undrar så om avenbokskojans tak ska växa ihop i år eller om jag måste vänta ännu längre. Och så undrar jag vem som har haft mage att äta upp alla tulpanstjälkar. Va?! Någon som känner sig träffad? Sånt går jag runt och funderar på medan jag fånstirrar på min trädgård. (Bilden föreställer tulpanerna från förra året som har blivit någons mat.)
IT-mamman
En lärares framsteg och magplask i IKT-världen
Någon äter upp mina tulpaner också!!!
Mycket bra beskrivning, på min ära! Jag törs inte tänka på hur många timmar av livet som jag har stått och glott ut i trädgården, eller stått ute i trädgården och glott. Inte tycks det bättra på min förmåga att se in i den planerade vegetativa framtiden heller, även om det planteras en väldig massa växter vartenda år. Suck.
När jag började studera rök träd och buskar i min trädgård. Allting som ser missskött ut eller har en potential att fort se vanskapt ut är borta. Kvar är några väl valda buskar och träd…resten är gräsmatta. Ett varv med gräsmattan och det ser ut som om vi har en pedantskött trädgård….detta är något av det smartaste jag har gjort…;-)))
Johi, ska vi slå våra kloka huvuden ihop?
Miss Gillette, är du också en fånstirrare?! Underbart!
Alltiallon, det kan ju vara ett alternativ ja!