Ikkepedia

Nu när påsken närmar sig kan det vara bra att ha koll på saker och ting. Som att man bör koka ägg till exempel. Visste ni att man kan koka traktorägg? Såna där vita plastsäckar som ligger utslängda på åkrarna. I alla fall enligt Ikkepedia. Tittar man in där möts man av följande trevliga välkomstmeddelande:

Velkommen til Ikkepedia,

det innholdsløse leksikonet som alle kan redigere.

Men nu till det intressanta: hur man kokar ett riktigt stort ägg.

Å koke et traktoregg

1. Legg egget i en innsjø.
2. Kok opp hele innsjøen. Den letteste måten å gjøre dette på er å legge store mengder med radioaktivt avfall i sjøen.
3. La egget (og sjøen) småkoke i to til fem dager.
4. Ta ut egget. Pass på at du ikke brenner deg når du gjør dette.

Alla är tillbaka och bokhyllan sprängs

Ordningen i IT-huset är återställd. 11-åringen är hemma igen efter ett praodygn på bilfärjan mellan Ängön (Evert Taube-ön) och fastlandet. 3-åringen och femårstjejen springer runt och tutar i tutor. Allt är alltså som det ska.

Helgen har annars varit annorlunda. Det började med att vi blev bortbjudna redan på fredagkvällen! Någon timme innan vi fanns på plats hos Barndomsvänsmamman och Racingpappan blev vi bjudna. Sånt gillar jag. Mysbyxor på. Inget bräckande i vem som har det mest stylade och städade huset – bara wok, pizza, gott vin och goda vänner. Dagen därpå skjutsade Maken ut 11-åringen till praofärjan meddan Barndomsvänsmamman och jag åkte på shoppingtur till Ikea. Hon skulle komplettera lite och jag skulle inte ha något särskilt. Kan tala om att inte något särskilt kostar över tusenlappen…

En hel del annat har också hunnits med, men det drar jag inte upp nu. Istället tänkte jag visa vad som nu finns i min bokhylla. Har nämligen hämtat ut julklappen som kommunen gav oss: fyra pocketböcker från Hålans bokhandel. Och nu kommer det stora: jag har redan läst ut en hel bok!! Den jag försökte komma på titeln på härom dagen: Hemmmets projektledare säger upp sig av Gunilla Bergensten. Mycket läsvärd med stor igenkänningsfaktor. Enda kruxet är att jag redan har sagt upp mig och Maken har axlat en del av min tidigare tjänst. Så nu är det han som läser och känner igen sig. Så var det inte tänkt… Jo då, vi skrattar åt en hel del ihop.

Fast det var inte en av de fyra böckerna, för ovanstående lånade jag av min syster. Nu till mina nyförvärv:

9 1/2 månad av Annika Lantz. Den har jag önskat mig otaliga gånger till jul och födelsedag, men mina önskningar hörsammas inte alltid. Så jag läser boken nu när barnen blivit äldre och jag inte har någon småbebis längre. Går det med.

De tre Miss Margarets av Louise Schaffer. En feel-good-bok om jag har läst baksidan rätt. Tre äldre damer med lurigt förflutet. Kan bli en höjdare.

Konsten att bevara en hemlighet av Eva Rice. Jag vet vad ni tänker: ”Hon är ingen djuping precis.” Helt rätt. Jag kan vara lagom djup i verkliga livet, men när jag försjunker i en bok vill jag bli uppmuntrad och upplyft. Det är en sån där bok som jag helst läser på engelska. ”Buy 3, pay for 2″ på Waterstones. Då kan jag motivera valet av chic lit med att jag vill läsa nutida engelska.  Läser jag en sån bok på svenska måste jag ursäkta mig. Som nu.

Lappskatteland av Annica Wennström. Det är alla Norrlands-, förlåt Norrbottenbloggares fel. Jag vill läsa om livet där uppe. Än har jag inte kommit till en lappsjö där jag kan sitta och jojka, men får jag bara läst boken så..

Snart är det påsk. Då ska jag se till att åtminstone Annika Lantz bok är utläst.

Undrar om Maken säger upp sig?

Så fel det kan bli.

Morgonoen började med sms-kontakt med Storasyster. Vi bestämde att vi skulle äta lunch ihop. Klockan 11.30 ringde hon:

”Var är du?”

Hjälp, jag trodde att vi skulle träffas en timme senare! Det var bara att kasta sig i bilen och köra den korta sträckan till lunchstället på skrikande däck.

Eftermiddagen ägnade jag åt att spela in instruktionsfilmer i ett program som heter Camtasia. Det var… kort sagt fängslande. Eftersom ingen annan än jag var på kontoret, ville jag passa på att spela in och lägga på min egen röst till filmerna. När klockan närmade sig hemgång, ringde jag Maken och frågade om han kunde hämta på dagis. Jodå, det gick bra, men jag var tvungen att vara hemma senast kl. 17.20 för att han skulle hinna med bussen vidare ut i världen. Klockan 17.30 satt jag fortfarande på kontoret. Hjälp! Stackars Maken. Han hade verkligen sett fram emot att träffa polarna och få komma iväg. Ännu en gång kastade jag mig i bilen och körde iväg på skrikande däck. När jag var nästan hemma mötte jag bussen. Fattar ni?

Hemma väntade Maken med maten i ugnen. Han var moloken, tog bilnycklarna och for iväg. Ingen buss, ingen dricka. Bara för att jag inte kunde komma hem i tid. Det går utför med mig. Jag är nämligen punktligheten själv. Eller var det i mitt tidigare liv? Det är inget bra det här. Jag undrar om Maken säger upp sig? Det finns en bok (Jag kommer inte ihåg titeln och jag har inte tid att googla) om en kvinna som säger upp sig från sin roll som den som håller i allt i familjen, ett jobb hon aldrig har sökt. Min syster tipsade mig om boken. Ska försöka läsa den, men måste nog gömma undan den för Maken.

Lycka är

att en smådeppig, regnig dag få hämta sin minsta på dagis. Småfolkets lycka smittar av sig för en stund.

Det rör på sig

Nu har jag bloggat i drygt ett år. Vissa stunder har jag tröttnat, men aldrig har jag kunnat sluta helt. Det är som kaffe – man blir beroende. I början tog det tid, det erkänner jag, men nu blir bloggandet en del av alla andra småsaker man gör under en dag: man äter, kissar, stryker, dammsuger. Ja ni vet.

Fler och fler lärare har börjat blogga med sina elever. Och jag är glad. För elevernas skull. För att de får visa upp vad som är viktigt för dem. För att det de gör inte bara stoppas ner i en byrålåda eller sätts in i en pärm där ingen tittar på det. För att de får lära sig att handskas med internet på ett bra sätt. Imorgon har vi IT-pedagoger workshop med ytterligare ett gäng lärare som är nyfikna på att börja blogga med sina elever. Och ute har fåglarna börjat sjunga. Det är mycket som händer nu…

Dagen efter

Villken underbar dag! Regnigt och grådaskigt ute och en seg dag inne. Idag är det dagen efter, barnen har kommit hem igen efter en natt hos farmor på Ön och det har kännts helt legitimt att inte göra något. Förutom att röja upp efter igår .

Festen är över och Maken är glad. Och jag är glad. Goa vänner från när och fjärran förgyllde kvällen. (Är ni nyfikna kan ni läsa om det hos Maken, om inte så fortsätter ni här.) Det är konstigt med nära vänner långt borta som man bara träffar ungefär en gång om året, två om man har tur – man fortsätter prata där man slutade sist och det känns som om man sågs förra veckan. Sen finns det nära vänner som bor nära. Barndomsvänsmamman är en sån (bland flera andra). Igår sprang vi fram och tillbaka mellan våra hus och lånade stolar (jag) och borrmaskin (hon) och fikade ihop. När hon kom in i vår hall med en stol under armen ropade hon:

”Oj, var är alla saker?”

Hon kommer oftast in här när barnens ryggsäckar står snubbelvänligt urplacerade i hallen och skor och termobyxor samsas i ett allmänt kaos. Henne behöver jag inte ljuga för genom att städa. Men igår hade jag tryckt in allt som brukar belamra hallen i vår lilla klädkammare. Barndomsvänsmamman såg nästan chockad ut och då visste jag att jag hade städat ordentligt.

Hej alla läsare som var här igår! Jag fick reda på att flera av er har hittat hit till bloggen utan att jag har vetat om det. Hej också till er som blev sjuka och inte kunde komma. Vi ses en annan gång!

Mobiler i klassrummet, yes!

Nej, jag bloggar egentligen inte – jag städar och bär bord och fåtöljer. Men så hörde jag något medan jag släpade och bar. Något positivt om skolan. Det kom från tv:n. Och det var Anne-Marie Körling som uppenbarade sig i rutan. Hon låter sina elever ha på mobilen i klassrummet. Ja, hon har skrivit om det i sin krönika i Lärarnas Tidning, men nu fick hon förklara sig lite närmare. Eleverna använder mobilen som miniräknare, de provar olika ord med sms-funktionen och de gör allt möjligt annat. Anne-Marie pratade om IT som något som hjälper eleverna att lära sig saker. Ringde det inte massor i alla telefoner hela tiden då? Nä, faktiskt inte. Eleverna hanterade det hela mycket bra. De gavs ansvar och missbrukade det inte.

När ska vi sluta att se på IT som något halvfarligt? Jo, vi kan ta in lite grann i skolan, kanske, men (här måste man sticka in ett men för att gardera sig ) vi ska inte förakta det gamla hederliga. Suck. Varför ska man alltid ställa allt emot varandra? Varför inte bara tänka på hur eleverna lär sig bäst och jobba utifrån det. Varför inte ta lärdom av alla goda exempel som hela tiden visar på att eleverna lär sig när de är intresserade och använda sig av den teknik som fascinerar eleverna? Varför ska det vara så svårt?

Bära bord var det ja. Ni andra kan se 19.30-nyheterna från idag, 7/3, här eller läsa Anne-Maries eget inlägg här.

Ergonomiska grejer kan inte vara bra

Bild från kontoret där jag spenderar en del av min arbetstid:

Idag satt en av kollegorna och jag på golvet och jobbade en stund efter att vi hade flyttat undan alla lånade möbler. Det gick. Lite spejsat att sitta där uppkopplad och jobba på ett hårt golv. Imorgon hoppas jag att de nya möblerna är monterade och klara. Undrar om jag får en skön stol? Har alltid undrat hur det är att ha en sån. I skolans värld brukar man få klara sig med en hård trästol, så jag vet inte om jag kommer att klara något ergonomiskt och mjukt. Jag kanske kommer att somna stup i kvarten på jobbet. Ska nog ringa och be dem om en extra hård stol iallafall.

Ett livstecken

Nej jag bloggar inte så mycket nu. Min syster påminde mig precis om det. Det är liksom lite hektiskt. På lördag är stora festen och jag har inte helt koll på läget. Mitt nya jag är inte så bra som mitt förra jag. Den upphottade versionen har en del buggar. Men badrumsskåpet är städat, så varsågoda att kika in där. Och sopskåpet är som sagt pimpat. Däremot hoppas jag inte att någon öppnar dörren till klädkammaren eller förrådet för då kan de råka ut för en olycka när de får allt som finns där inne över sig. Som tur är verkar Maken ha bättre koll på allt. Han skriver inköpslistor i excel (!) och läser recept till höger och vänster. Världen är upp och ner i IT-hemmet, men jag är faktiskt ganska nöjd med det.

Kvällens att-göra-lista:

• Ringa runt och skrapa ihop de tjugo stolar som saknas.
• Städa det badrum som jag glömt bort att vi hade.
• Stryka dukar.
• Inte stryka gardiner. Släcka ner ordentligt så att ingen bryr sig om dem.
• Fundera ut hur borden ska placeras så att alla får plats. Lite väl kallt på balkongen.
• Räkna madrasser, täcken och kuddar och se om vi kan husera alla övernattande folk som jag har lovat sängplats.
• Röja sovrummet som brukar hamna längst ner på städalistan. Förhoppningsvis hitta kläder på golvet som har varit försvunna ett tag.

Men nummer ett är att sluta blogga för idag. Nu. Genast.

Spindeln

Spindeln är en söktjänst för elever och lärare som inriktar sig på att hitta digitalt material för skolarbete. Läs mer på En IKT-pedagog´s funderingar.