Välkomna till Hollywood

Det låg en lapp med rubriken Filminspelning i brevlådan. Åh, jag har blivit upptäckt! tänkte jag. Tja, varför inte? Bergman kanske läser min blogg och så har han sett mina inre kvalitéer och nu vill han att jag ska få huvudrollen i…

Men nej. Lappen handlade inte om mig, utan om våra grannar. Det stod att man ska spela in filmen med arbetsnamnet ”Synd att klaga” i Gula Huset. (Ja, vi kallar det så, för det är väldigt gult. Fast förut hette det Rosa Huset och det var värre eftersom teglet runt om är rött.)

Vi har fått tiderna: 9.00 – 18.00 ena dagen, 13.00- 21.00 andra dagen och så vidare i en vecka. De ursäktar sig för besväret detta kommer att innebära i form av lastbilar, rekvisitabilar, starka strålkastare och en hoper skådespelare. Skådespelare!!! Persbrandt? I grannhuset?

Jag måste kolla upp detta närmare. Och ringa Bettan Bump. Och springa runt i grannhusen och säga ”Har ni hört att.. Ja, Persbrandt ska visst komma hit!” och sånt. Sen får jag gå fram och tillbaka utanför inspelningshuset med min kamera under de dagar inspelningen pågår. Så att ni får veta om Persbrandt är där. Kanske kan jag få jobb som statist?

Man kan ringa ett nummer och prata med en Magnus om man undrar något. Vi är visst hjärtligt välkomna med våra frågor och funderingar. Ha, de visste inte vad de skrev, när de plitade ihop brevet! Måste ringa Magnus om en liten fundering.

Om att försova sig och annat

Vaknade av telefonen i morse. Klockan 7.20.

”Hej, är 11-åringen där?”

”Öh, va, nä han sover. Ska han ringa när han har vaknat till liv?”

”Ja, det kan han göra.”

Klick.

7.20. Alldeles för sent för att vakna. Jag inser att vi har FÖRSOVIT oss! Och jag som hade barnväckningsjouren, eftersom Maken har tagit vargpasset hos 2-åringen. Fast jag hade ett annat vargpass vid tretiden, när jag var tvungen att leta upp soffan för att få hosta i fred (allergisk). Sen har jag visst letat mig tillbaka till min egen säng och vaknat där, fast försent. Men barnen är vana vid sin morgonprocedur och hann bli klara i tid ändå. Nja, 2-åringen är inte så van vid några procedurer alls. Hon testar gränserna för att rucka på alla invanda mönster, om man säger så. Jag tror det kallas trots… Snickarbyxorna dög inte, fel mössa, ”Nej mamma, säg inte Ja, du ska säga Mm”, och sånt där. Men hon kommer sig iväg till slut hon också.

Och jag kan fortsätta med mitt. Nu ska jag se om alla i IKT-gruppen har lämnat in sina bidrag till det delade dokumentet. Har åtagit mig att sammanställa det. Eller så ger jag mig ut och fotar till PIM 3-examinationen. Det senaste alternativet ät det mest lockande. Igår tog jag med mig stora systemkameran och gav mig ut på mitt fotouppdrag. Parkerade vår mörka bil vid Pingstkyrkan, halade upp kameran och fotade skolan på andra sidan vägen, min första skola. ”I´m on a mission”, liksom. Måste ha sett skum ut. Fort in i bilen och vidare på skrikande däck till sönernas skola. Bad fritidspersonalen om tillstånd att plåta även där. Jo.. det skulle gå bra.. om jag inte fick några barn att fastna på bilderna. Så 8-åringen och jag plåtade asfalt, dörrar, träd, kojor och äppelskruttar. Det blir bra till mitt projekt. Kanske kan filmen heta:

Uppdatering: Vad tror ni jag valde av att redigera tråkigt dokument och plåta skojiga bilder? Just det, jag redigerade. Nio tråkiga sidor. Man är väl plikttrogen. Dessutom regnar det, så bilderna hade inte passat till någon solskenshistoria ändå. Men jag är less på´t. Ögonen går i kors och håret är otvättat. Det sista kan jag råda bot på förstås. Hej så länge!

Inskolning

Jag skolades in igår. Och det gick bra.

På morgonen följde jag med 8-åringen till hans klass i egenskap av förälder. Det är lite pinsamt, men jag har inte hälsat på förrän nu. Alltså (försvarstal) det känns som att jag har koll på hur han har det i skolan. Hämtar på fritids som ligger bredvid klassrummet och träffar fröknar och barn då. Men det där med att sitta med på en lektion har inte blivit av. När 2-åringen är frisk och kan gå på dagis har jag jäktat hem för att sitta med händerna på tangentbordet och näsan i böckerna. Därför har det inte blivit av. Märker ni att jag tycker det är lite skruttigt av mig? Men nu fick jag alltså vara med. Och det kändes bra. Kan inte beskriva den speciella skollukten som brukar finnas i varje skola, för jag är så förtvivlat allergisk för tillfället. Men den lugna måndagsatmosfären kan jag återge: Välkomstsången drog igång veckan och sedan blev veckans värdar valda och lappen på almanackan drogs. Halva gruppen stack till slöjden och halva stannade kvar och räknade matte. Mummel, mummel hördes från fröken och den elev hon hade mattesamtal med. De andra räknade på, lite lagom småtrötta efter helgen, men med gott mod. Lugnt och trevligt. Jag kände att jag hade kunnat stanna länge.

På eftermiddagen var det dags för nästa skolbesök, fast då på min nya skola. Träffade klassens nuvarande lärare ett par timmar innan föräldrar och barn skulle dyka upp. Gick igenom sånt som är viktigt för mig att veta om allt och inget. Klockan 18.00 var det dags att gå ut på skolgården och hälsa runt på alla. Glada ansikten. Skönt! Brännbollen avlöpte väl, trots att föräldrarna spöade barnen med några poäng. Men det var för att föräldrarna fegade och inte tog samma risker att bli brända, som barnen gjorde. Så det så! Sen intog vi de medhavda matsäckarna i klassrummet, för det var svinkallt ute. Mer prat med alla. Jag är alltid livrädd att jag ska ha missat att prata med någon, så det är bäst att mingla runt mycket och försöka få med alla. Jag har nämligen diagnostiserat mig själv till att vara tämligen ansiktsblind. Vid 8-åringens förra julfest hälsade jag på en pappa som jag trodde att jag aldrig hade sett förut. Presenterade mig med namn och allt och frågade vem han var. Han såg lite skepiskt på mig och sa att han var pappa till X, som min son hade gått på samma dagis ihop med. Hmmm, pinsamt. Fast när han sa det, kände jag ju igen honom. Men det kan ta lite tid för polletten att trilla ner ibland.

Vid 20-tiden troppade alla av. Läraren och jag samlade ihop våra grejer, låste och hade sällskap bort till parkeringen. Där stod en mystisk husvagn med dörren öppen. Flera ungdomar var samlade där. Säkert inget skumt, men lite mystiskt ändå. En pappa och en son stannade till med sina cyklar och pratade lite med ungdomarna. Läraren och jag stod och pratade en bit bort. När pappan och sonen trampade iväg på sina cyklar, höjde jag armen och tjoade ”Hejdå!”. Pappan viftade lite åt mitt håll. Läraren tittade på mig och frågade:

”Kände du dom?”

” Nja, det var väl…”

”Aha, du trodde killen gick i klassen? Nej, det gör han inte. Har aldrig sett honom förr.”

Alltså, det var lite halvmörkt ute. Eller nej, det var det inte, men jag såg inte så bra. Och man ska ju vara artig och hälsa!

Nu provar jag Flektor

Ugglemamma tipsade om Flektor och det var jag tvungen att prova. Det finns massor man kan göra där och jag har bara provat lite grann. Jag fick inte inbäddningen att funka i WordPress, så det får bli en länk. Det kan stå att ”an error occured”, men det är inget att bry sig om. Klicka bara på någon av rubrikerna i listan till höger, helst Food from Chelsea eftersom jag försökte göra mitt eget matprogram. Först hade jag en tv-ruta runt bilderna, men då gick det inte att texta programmet. Vet någon hur man gör för att få med båda delar, får ni gärna höra av er. Smakprovet finns här.

Att tänka på om man använder det med sina elever: Barn under 14 år får inte skaffa eget konto på Flektor. Man kan heller inte skriva in å, ä och ö, vilket gör att det blir lite tokiga meningar om man vill skriva på svenska. Nästan allt innehåller ju dessa bokstäver!

Bettan Bump is back

Jag skriver försiktigt så kanske datorn är snäll mot mig. Hamrar inte på tangenterna. Bara lite pet, pet, pet. Så där, det fungerar än så länge. Men min lilla PC är oberäknelig så jag vet inte hur länge friden varar.

Idag bloggar jag om Bettan Bump. Min allra första lekkompis. Med det härliga obeskrivbara skrattet, de strålande ögonen, de… ja, just nu skulle jag kunna beskriva henne som Miss Universum. För hon ska flytta hit! Till sitt barndomshem.

Jag har hennes mejl med de bekräftade uppgifterna. Nu kommer Bettan Bump och jag att bo i de hus, med ett annat hus emellan, som vi gjorde när vi var små. Nu kan vi springa till varandra igen och baka chokladbollar först hos den ena och sen hos den andra och låtsas för våra män att det var väldigt länge sen vi bakade chokladbollar sist. Fast det kanske är våra barn som ska göra så. Vi ska nog gå över till varandra ibland och låna socker och annat användbart som man har när man bakar kakor. För det är ju det vi gör nuförtiden. Och det är våra barn som får blinka morsesignaler genom huset som ligger mitt emellan våra. Sånt kan inte vi göra längre. Eller? Hur det än blir så längtar jag och har börjat nedräkningen. 22 dagar kvar!

Grattis lilla Annis!

Grattis Annis! Om du fyller år idag. Annars bestämmer jag att du gör det. Hurra för dig, hurra, hurra! Här får du en vacker grind att ha i trädgården.

Och grattis alla mammor, eller vad man säger, på Mors Dag. Hurra för er också!

Vox

En bloggtjänst som verkar intressant är Vox.com. Jag har inte hunnit kolla upp den så noga, men det verkar som att man kan styra vilka som får läsa olika inlägga och vilka som får kommentera och sånt. Just detta låter väldigt intressant i skolsammanhang. Måste kika närmare på det hela.

Utvecklingen går framåt, hurra, men när ska man få slappna av och vara nöjd med det man har hittat? Nej, nu ska jag inte bli sån. Vad kul att det finns så mycket nytt som väntar på att bli upptäckt!

Och nu har jag lärt mig att starta datorn i felsäkert läge. Maken muttrar ännu mer över PC´ns dumhet och undrar ännu mer varför inte alla går över till Mac. Jag håller snart med honom, men kan ändå inte överge min PC. Så mycket att lära… Aktivitetshanterare… CPU-användning…

Thank you, Mr Toad

Jag vill tacka min vän Jonathan Newton, även kallad Mr Toad, för att han hjälpte mig ur knipan idag! TACK! Tusen gånger.

Knipan jag hamnade i var att datorn behagade storstrula. Varje gång jag startade den vägrade den öppna viktiga program som e-post och Firefox. Tvångsavslutade skrället gång på gång och det kändes ju inte bra. Till slut ropade jag på Maken. Han kom, la pannan i djupa veck, nämnde något om ”Ja, Bill Gates stannar ju bilen varje gång den krånglar och så startar han den igen.” När han ägnat min dator åtskillig dyrbar tid, greppade han telefonen och ringde kollegan Newton i Bryssel. Den mannen kan sin PC. De hummade och brummade om ”för litet internminne, för många processer igång samtidigt” och så till slut fick de ordning på det.

Vad hade jag gjort utan Newton? Ja, inte suttit här och bloggat i alla fall. Kanske suttit och bankat på datorn. Nu är det så att Newton har en alldeles fantastisk blogg där han beskriver skojigheter och underligheter som händer i EU´s korridorer i Bryssel. Eller hur han och hans son kissade mitt bland 17 maj-firande norrmän i nämnda stad. Eller hur han misslyckades alldeles kopiöst med att få till ett snyggt kort när han fixade sitt passerkort till EU-högkvarteret. Så att han såg ut som Mr Toad. Se själva! Jag skrattade så jag grät när jag såg det, just för att jag vet att han inte ser ut alls så där i verkligheten.

Men Mr Toad, du har för alltid en plats i mitt hjärta. Pussa Ylva och barnen från mig och ta dig en öl på min bekostnad! Kan du lägga ut för den så länge?

Passminnen

Igår hälsade vi på hos polisen för att fixa pass till de två yngsta. 8-åringen såg så allvarlig ut på kortet att man kunde ta honom för en farlig förbrytare. 2-åringen räckte ut tungan, så det fick bli omplåtning. Då skrattade hon och det får man inte göra enligt de nya reglerna, så det fick bli ytterligare ett försök. Och ett till. Och ännu ett, men sen blev kortet godkänt.

Vi var ute i god tid med passfixandet, hela en månad innan vi ska åka. Det är inte dåligt. Jag kommer ihåg när vi skulle åka till Budapest med klassen på gymnasiet. Då kom jag på ca en vecka innan vi skulle åka att mitt pass hade gått ut. Men det ordnade sig. Fick passet dan innan avfärden. När vi sedan satt på bussen på väg hem från Ungern, bad läraren oss alla att ha passen redo när vi kom till gränsen. Jag rotade runt i väskan och… kunde inte hitta det. Panik. Vid nästa rastplats fick jag kasta ut alla väskor ur bagaget och hittade till slut min resväska. Upp med locket och rota, rota. Lärarna hängde över mig och en pratglad lärarhustru frågade hela tiden hur det gick och hade jag verkligen lagt det där och… Tills jag skrek ”Håll tyst!” Det blev tyst. Och jag hittade passet. Saken har etsat sig fast i minnet, för jag var inte särskilt van att skrika åt lärare eller deras hustrur heller för den delen.

Ja, jag kan väl lika gärna dra det där om när jag tog mig in i landet utan pass, när jag ändå är igång. Jag minns… (knarr, knarr) när en kompis och jag flög hem från en språkresa. Vi kom till Landvetter sent på kvällen. Jag var sist genom passkontrollen och…. hittade inte passet när det blev min tur. Hade haft det i fickan. Rota, rota. (Det där med rota kan jag.) Jaha, vad gör man?

”Du måste ha pass för att bli insläppt”, sa den stränge kontrollanten.

”Jag vet det”, sa jag. ”Men nu har jag inget. Hallå, ser jag ut som en förbrytare? Jag är sexton år och har varit på språkresa. Språkresa!”

Tänkte att det kanske var en förmildrande omständighet. Ingen knarkkurir åker väl på språkresa? Jag måtte ha blinkat alldeles väldigt med ögonfransarna, för kontrollanten suckade och sa:

”Ja, ja, gå igenom då!”

Nästa morgon ringde en språkresekompis som hade fortsatt med planet till Stockholm och sa att hon hade hittat mitt pass mellan våra flygplansstolar.

Men nu vill jag inte samla på mig fler passhistorier. Inte mina egna åtminstone. Någon läsare som har något speciellt passminne?

Massor att vara glad för

OK, jag är glad. Bra att blogga då, så därför gör jag det. Och nu ska jag rada upp vad jag har att vara glad för:

Kursledaren mejlade och sa att jag klarat alla inlämningar. Nu är det bara gruppuppgiften kvar och om alla de andra gör sina delar, så har jag 13 poäng på IKT-kursen. Till hösten får jag kämpa med de återstående sju poängen, men det tar vi då. Projektarbetet ska göras i klassen, så det kan jag inte tjuvstarta med. Åh, vad skönt! PIM here I come!
Blev så glad så jag började storstäda. Och det kan man ju också vara glad över. Kylskåpet gav jag mig på igår och det skiner tomt och härligt idag. Inga gamla burkar med obestämbart innehåll. Också något att glädja sig över.

Att eleverna inte åt upp mig kan jag också vara glad över. (Se förra inlägget)

Men får att jag ska bli så där alldeles extra glad, riktigt riktigt glad, så behöver någon köpa vår bil. Lotten har ju utsett denna dag, den 24 maj, till Stora Bilbloggardagen. Så idag bör alla bloggare blogga om en bil, ett bilrelaterat minne eller liknande. Och då tänker jag ta tillfället i akt att lämna ut vår fyra år gamla Ford Focus Flexifuel till försäljning. Finfin bil. Vem vill köpa?

Nu du, Persilja, visst är jag en strålande försäljerska?